Ibland när en håller på med dessa djur så känns det som att utvecklingen står helt still. Om jag tittar tillbaka på hur Focus var när jag fick hem honom för drygt 8 månader sedan så inser jag att det faktiskt hänt mycket. Visst, vi kanske inte tränar på MSV-rörelser och han är ingen biff än, men det har hänt jättemycket mentalt och i hanteringen. Ridningen och utvecklingen i den kommer nog sakta men säkert den med.
När jag fick hem honom kunde han knappt stå still. Han knallade runt, oavsett om jag höll honom i ett grimskaft eller om han satt fast i uppbindningarna i stallgången. Flängde ständigt med huvudet och stirrade sig omkring och var allmänt orolig. I ridningen var jag ärligt talat lite rädd för honom i perioder. Jag har pratat om det här lite tidigare vet jag, att han högst troligen försökte ta sig ur sin instängda lilla bubbla som han levt i, och att han då bockade, pep, var allmänt stirrig på precis allting, småstegrade och krånglade i det mesta. Jag kände mig inte trygg uppe på hans rygg, snarare tvärt om.
Visst har vi fortfarande en lång väg kvar att gå, men ibland måste en faktiskt titta tillbaka och vara stolt över processen. Han står snällt i stallet, själv som med sällskap. Han är klart mest trygg med sällskap, men han är ändå inte alls så orolig ensam längre. När jag rider honom känner jag mig absolut inte otrygg längre, även om den där "vaksamheten" fortfarande sitter kvar lite. Han har mycket bättre koll på vart jag befinner mig när vi promenerar. När han kom så ville han helst gå PÅ mig, haha. Och, den kanske största utvecklingen är helt klart att han numera kan gå över bommar, helt avslappnat. Förut så var det inte möjligt, för då kastade han sig över och sen vägrade han ens gå i närheten av bommen efter det. Duktiga killen <3
Han känns glad och nyfiken, han är genomsnäll och bara så go. Snäll har han för visso alltid varit, men han var inte alls nyfiken, utan snarare ganska avstängd och rädd. Ska bli så himla spännande att se hur han kommer att vara, både mentalt och ridmässigt, om ett år.
![]()
/ Anna
När jag fick hem honom kunde han knappt stå still. Han knallade runt, oavsett om jag höll honom i ett grimskaft eller om han satt fast i uppbindningarna i stallgången. Flängde ständigt med huvudet och stirrade sig omkring och var allmänt orolig. I ridningen var jag ärligt talat lite rädd för honom i perioder. Jag har pratat om det här lite tidigare vet jag, att han högst troligen försökte ta sig ur sin instängda lilla bubbla som han levt i, och att han då bockade, pep, var allmänt stirrig på precis allting, småstegrade och krånglade i det mesta. Jag kände mig inte trygg uppe på hans rygg, snarare tvärt om.
Visst har vi fortfarande en lång väg kvar att gå, men ibland måste en faktiskt titta tillbaka och vara stolt över processen. Han står snällt i stallet, själv som med sällskap. Han är klart mest trygg med sällskap, men han är ändå inte alls så orolig ensam längre. När jag rider honom känner jag mig absolut inte otrygg längre, även om den där "vaksamheten" fortfarande sitter kvar lite. Han har mycket bättre koll på vart jag befinner mig när vi promenerar. När han kom så ville han helst gå PÅ mig, haha. Och, den kanske största utvecklingen är helt klart att han numera kan gå över bommar, helt avslappnat. Förut så var det inte möjligt, för då kastade han sig över och sen vägrade han ens gå i närheten av bommen efter det. Duktiga killen <3
Han känns glad och nyfiken, han är genomsnäll och bara så go. Snäll har han för visso alltid varit, men han var inte alls nyfiken, utan snarare ganska avstängd och rädd. Ska bli så himla spännande att se hur han kommer att vara, både mentalt och ridmässigt, om ett år.
Lilla Toknissen <3
/ Anna